.
Visst allt tar slut, det gör det väl alltid, eller iallafall nästan. Det jobbigaste är minnerna, allt vi har gjort, hur vi träffades och våra fula saker bara vi förstår oss på. Jag gråter när jag skriver det här, det gör jag, men den här gången är det inga glädjetårar, dem tog slut för länge sen. Nu kommer tårarna pga av annat.
Jag vet inte om du kommer ihåg allt, kanske du glömt bort hur det var att träffa mina föräldrar första gången, och du hade sönder våran hållare på toan, kommer du ihåg? Eller den gången jag skulle sova hos din mamma, då Linn kom in, sötare än någon flicka på hela jorden, och jag bara kände hur mycket jag älskade er båda. Hah, eller den gången jag skulle träffa dig och din pappa i gullmarsplan och jag var mer nervös än någon annan för just den sekunden.
Det finns miljoner minnen som jag har fått uppleva med dig och jag ångrar ingenting, absolut inte.
Det jag däremot ångrar det är hur jag har betett mig mot dig det senaste halvåret, jag förstod nog aldrig hur nära jag var att förlora min enda och sanna kärlek.
Förlåt!
Kommentarer
Trackback