(Ett inlägg av min älskling som visar hur mycket han ångrar sig, detta är en av alla anledningar till varför jag fortfarande vill ha honom)


Felet var gjort, och konsekvenserna kom.

Jag hade ditt hjärta i 1000 delar, och jag befann mig nu endast i den minsta av dem.
Jag förlorade även ditt förtroende för mig.
Jag fick för första gången se dig gråta av besvikelse istället för glädje.

Jag förstod att du var ledsen, och att jag hade gjort fel, men jag förstod aldrig riktigt hela mitt misstag.
Jag förändrade mig aldrig, inte ett bättre beteende, inte till någon du är värd.

Endå var du den mest underbara flickvännen någon ens kan tänka sig.
Vi kunde lugnt o sansat prata om det hela, och med vår kärlek till varandra löste allt sig.
Du gick vidare med mig vid din sida, du älskade mig lika mycket som förut.


Hur kan jag då vara så jävla dum som gör om samma misstag igen?
Vi hade allt så underbart igen, allt var glömt, inga bråk, inga tjaffs, inget dåligt alls, endast ren kärlek mellan två personer.

Den här gången insåg jag precis vad jag gjort, vad som var fel, hur du kände.
Men framför allt så insåg jag att jag inte var långt ifrån att förlora den person som betyder mest av allt för mig, den som får mig att må bra, den som finns där för mig när jag behöver någon, den jag älskar.
Jag hatade mig själv, och jag frågade mig själv om jag ens var värd någon som dig.

Vi låg i flera timmar och pratade om allt som hänt och varför jag har varit en sån skit mot dig.
Du förklarade för mig hur du såg på vårt förhållande. Du sa att du fortfarande älskade mig, och att du aldrig ens tvekade på det, men att du inte kunde ha det på det här sättet. Du orkade inte med mycket mer.
Jag låg samtidigt själv o funderade hur jag kunde vara så jävla dum o göra nåt sånt och riskera allt vi har.
Och för första gången sedan jag var ett litet barn som grät när jag gjorde illa mig, grät jag i din famn, rädd för att förlora dig. Allt bara släppte, jag orkade inte med mig själv längre.


En tredje gång skulle det även bli.
Jag förstod inte ens längre vem jag var, jag ville inte längre vara jag.
Jag kände bara för att låta dig vara ifred, långt ifrån mig, då jag slipper krossa ditt hjärta och göra dig besviken en gång till.
Men du kände inte samma sak, du vet innerst inne att min kärlek till dig finns där, och du slutar aldrig älska mig innan du fått se den helt.

Jag förstår inte hur du orkar ibland, men samtidigt inser jag att under hela mitt liv kommer aldrig något eller någon göra mig så glad som de extra chanser du givit mig.
Jag är så glad över att du ser den äkta o starka kärlek som finns och inte är sån som släpper allt för minsta lilla.

Idag säger jag att jag aldrig mer vill ha en till extra chans av dig.
Detta är inget jag bara säger och sedan ber dig om en extra chans då nånting mer händer.
Jag menar det verkligen, du ska aldrig mer behöva leva med en sån som mig, en sån som får dig att må dåligt, en sån som får ditt hjärta att krossas.
Det här är min sista chans, och jag har själv sagt och valt det. Om jag inte brydde mig om dig, varför skulle jag då begränsa mig själv till en sista chans?


Även om jag idag mår bra och har det underbart med dig så ställer jag mig den stora frågan: "Varför älskar och håller du fast vid mig?".
Men jag kan lätt svara på den frågan, för jag skulle göra precis samma sak för dig älskling. Älskar dig för mycket för att bara släppa dig ifrån mig.

Vem ska annars ligga där på kudden brevid i sängen när jag vaknar? Och vem ska jag då få en godmorgon-puss av så man bara vill lägga sig på kudden igen o drömma vidare.
Vem ska jag annars dela allt med?

Allt skulle kännas värdelöst utan dig, jag skulle inte må bra, jag skulle inte ha kul, och defenitivt inte vara den jag idag är.
Jag älskar dig för mycket för att förlora dig Malin.

Meningen med allt det här som jag skriver är att jag vill be dig om förlåtelse.
Vill att du förstår att jag känner mig värdelös, och att jag aldrig ens tvekat på hur mycke jag igentligen älskat dig.

Du är mitt allt, och det finns ingen nästa..