Jag vill bara att det ska finnas någon, som kan trösta mig när jag är så sjukt förstörd som jag är just nu. Någon som kan ställa upp? Alla dagar är för mig helt underbart bra, men när nätterna kryper sig fram, brister allt. Jag vill bara vara som en av alla andra, någon som ser bra ut i allas ögon och rättar till sina misstag istället för att göra dem ännu värre. Ibland önskar jag att jag försvann vid min hjärtoperation som 8a åring, då hade alla sluppit skratta åt mig, då kanske allt hade varit mycket bättre, men på den tiden var min farmor fortfarande vid liv, den person jag alltid kommer att se upp till. Men nu när hon är död, då längtar man bara tills man får träffa henne igen, om nu det någonsin kommer att ske :/. 
Fast jag har jordens finaste och underbaraste pojkvän så känns allt ibland så himla tomt, man är ledsen fast man inte ens vet varför, och allt man vill det är att höra dem där orden... man vill bara ligga där och svepas in av hans röst och övertygelser om att allt kommer att bli bra. 

Jag är så rädd att jag kommer bli lämnad en dag, och då står jag där utan någonting och klandrar mig själv. 
Kanske bara för att jag aldrig någonsin älskat någon så oerhört mycket som min pojvkän, kanske för att han är något mycket mer än alla andra, rädslan och ensamheten sveper omkring, och vem vet, en dag står jag kanske där, HELT ensam och rädd.